Det har av någon anledning, på sista tiden, dykt upp fler och fler poeter/skribenter/textförfattare som skriver mer med sitt kloka huvud än med sitt arma hjärta. Det gäller både kvinnliga och manliga "exemplar".

Det är ju fritt fram naturligtvis att göra så och jag tror inte det är något man medvetet väljer utan det säger mer om vilken person man är och vilken identitet man har.

Intressant är att den här vågen kommer i en tid då robotar och AI gör entré på riktigt; precis som om det ena rider på det andra.

Dessa texter som skrivs utifrån hjärnans möjligheter kan bli ytterst tråkiga att läsa i längden eftersom de sällan berör något inuti, på djupet. Det är ju helt enkelt känslorna som lyser med sin frånvaro.

Det här är inget problem här på poeter eftersom man kan välja bort dem som inte ger kontakt via sina dikter eller texter.

I samhället och omkring oss i vardagen blir det svårare att stå ut med människor som är mer kloka än hjärtliga och man må då vara så pass ärlig med sig själv att man får gallra och välja vara med den som har nåt att ge av sig själv så att säga.

Att TÄNKA fram en text är kanske en god sak för mig att tänka på eftersom jag aldrig gör det utan slänger ner mina ord när känslorna annars skulle svämma över av ilska, sorg eller jävla kämpaglöd a la sisu.

Jag växte upp i känslor och såg ofta på min pappa som ett dumhuve som inte kunde tänka en egen, färdig, unik tanke. Idag är han min idol. Han skrek, svor och grät på samma gång kan man säga. Hjärtat på vid gavel.

Mamma var heller inget ljushuvud men var samtidigt mycket försiktig med sina känslor om man säger så. Djupt nedtryckt i sin livsglädje av en dum jävla farsa till missionspastor som tyckte det mesta av livets roliga var synd.

Så.

Som tur är, är vi olika.

Önskar alla en glad och kärleksfull Halloween med mycket bus.