Fängslad av en nyhet, likt ett samtal från en glömd dröm, träder jag in i landskapet som väntade mig – med det darrande lövet, med det spända molnet, med vinden som skriver sin vilja på barken.

Nyheten är inte ett rop, utan en viskning, den är inte ett faktum, utan en skakning, den är inte en titel, utan en talisman. Den drar mig i själen, likt en ljushand som vill leda mig genom landskapet av en dag som ännu inte är född.

Jag träder in i landskapet – inte som en skugga, utan som en fråga, inte som en fågel, utan som en bön. Varje träd svarar mig med en tystnad, varje sten erbjuder mig ett namn.

Och medan jag går förvandlas nyheten till en sång, och landskapet – till ett altare och en liten konsert av naturen intensifieras.

Vindens röst
Jag är vinden – tidens osynliga skrivare. Jag skriver till dig på barken det som inte kan sägas. Jag bär nyheterna, men jag ropar dem inte: jag omsluter dem. Jag omsluter dig. När du kommer in i landskapet känner jag igen dig. Du var ett löv, du var en bön, du var en fråga. Nu är du svaret som darrar.

Lövets röst
Jag är lövet – vittnet om fallet och dansen. Jag lösgör mig som en idé från en oavslutad dikt. När du kliver hör jag dig. Inte med mitt öra, utan med min fiber. Det är du som frågar mig: "Vad såg du, löv?" Och jag svarar dig: "Jag såg vinden skriva ditt namn."

Molnets röst
Jag är molnet – spänningen mellan ljus och regn. Jag gråter inte, men jag bär tåren inom mig. Jag ser ner på dig, men jag dömer dig inte. Jag täcker dig, men jag gömmer dig inte. När du kommer in i scenen spänner jag mig – likt ett ögonlock som sluts över en uppenbarelse. Du är nyheten som får mig att vibrera.