Löven tecknade mönster över stigen, som drömmar inristade i tidens damm. De formade bilder ur hans förflutna, ögonblick som viskade om det som varit, och om det som aldrig riktigt blev.

Luften låg tung av fukt och minne. Hans skjorta klibbade mot huden som om själva verkligheten vägrade släppa taget. Varje steg var ett motstånd, en tyst bön i den så brännande stillheten.

Han gick, inte längre för att nå, utan för att inte försvinna. Hettan var en dom, en prövning, ett sakralt lidande som mätte hans vilja mot något han själv, inte längre trodde på.

Målet, om det nu fanns, var nu bara en skugga av hopp, ett namn han en gång viskat i mörkret. Själens tunna väv hängde i trasor, och nuet, det skoningslösa nuet, hade till sist hunnit ifatt honom.

Verkligheten stod där naken, utan någon nåd, utan någon som helst förklaring, och han såg sitt eget ansikte i den, så främmande, men så ofrånkomligt hans.

Ändå gick han vidare, som om rörelsen själv var meningen, som om steget i sig var en bön till något bortom all språk och form.

Men fantasin bar honom, ett svagt ljus i ett inre mörker, en längtan efter ett fjärran som inte fanns. Och ändå, där någonstans i intet skymtade han en sorts frid, ett löfte som han inte skulle behöva infria.

Så fortsatte han, in i värmen, in i stillheten, in i det som inte längre krävde något namn, framåt, alltid framåt, mot sitt eget mål, i resan .... genom intet.

Copyright © AndLou