Hon log, och i det leendet
föll åren mellan dem som dagg i sol.

Han såg inte en ung kvinna,
han såg ett ljus som kallade hans själ vid namn.

De talade lågt, som om tiden lyssnade,
som om varje ord var en bro mellan världar.

Och när hennes hand rörde hans,
upphörde allt att vara åtskilt —
hennes puls, hans andetag,
en våg som fann sin rytm i den andra.

De sade inget om framtid,
inget om rätt eller fel,
för i det ögonblicket fanns bara närvaro —
den sällsynta stillheten
när två själar delar samma ton.

Och han tänkte:
Om detta är förbjudet,
må då himlen förlåta,
för aldrig har något känts
så rent som hennes närhet.