Du höll min hand när jag var svag och liten.
Du håller den, fast jag nu gammal är.
När livet ändar, är Du ännu när,
nu, när jag blivit svagare och sliten.

Du omsorg har om mig vadhelst som händer.
Du följer mig i lycka och besvär.
I livets gång har Du mig alltid kär,
varhelst jag mig i hela världen vänder.

Jag läser "Gud som haver" ur mitt minne,
en barnabön som håller livet ut.
Den ger en faktisk trygghet till mitt sinne

och löser hopplöshetens hårda knut.
Jag är "Guds" barn. Det sitter djupt därinne
från livets början fram till livets slut.