Retorikens rytm,
som föreläsarna följt
med sina hjärnor, stämband
och i viss mån händer
under veckans många
långa heldagar,

och som bokstäverna
i kursboken du skummat
i campusbibblans Tysta sal
format sig efter likt noter,

har blivit vaggande nu
då du ligger i Vilorummet
med din mörkblå vinterrock
inte som täcke, utan som skydd
mot bakterier ur möjliga
sperma- eller dregelfläckar
på det fastsydda överdraget.

Du vaggas, med huvudet
mot upphöjningen i madrassen,
in i en dröm där bilder speglas
i bilder kiastiskt
i samma rytm
som inpräntats under veckan,
som din andning följer…

tills du väcks av alarmet
och sömndrucket famlande
efter strömbrytaren råkar
komma åt den lilla runda
Nödsignalsknappen