Sömn för småpengar: hur Londons fattiga under den viktorianska eran köpte sig en natts vila

London i slutet av 1800-talet var inte bara de praktfulla residensens glans, vagnarnas dån och eleganta damer med utsmyckade hattar. Det var också en stad där tusentals människor kämpade dagligen för rätten att tillbringa natten under ett tak – och inte under den kalla, obarmhärtiga regnen.

I det sena viktorianska England hade till och med sömnen blivit en handelsvara. Behövande människor köpte den som man köper en bit bröd eller en öl. Och denna märkliga handel hade sina egna "priser".

Fyrapennskistan

För fyra pence – en summa som idag verkar symbolisk, men som då kunde motsvara en dagslön för en gatsläpande bärare – fick man rätt att övernatta i en så kallad "four-penny coffin", alltså en "fyrapennskista".

Det var långa och smala träkistor där man kunde sträcka ut sig. De liknade riktiga kistor – utan lock, men med höga kanter. Ibland lade man lite halm eller en gammal filt i botten, men oftast sov man direkt på träplankorna.

Dessa härbärgen var inte välgörenhet – utan små affärsverksamheter. Ägarna kunde ha tiotals, ibland hundratals sådana "sovplatser" i källare eller bakgårdar. För en hemlös som lyckats tjäna några mynt var det en chans att få ligga ner och känna åtminstone lite värme.

Tvåpennssömn – "på rep"

Men om man bara hade två pence i fickan? Då sökte man sig till ett ännu enklare boende – "repbädden" för två pence.

Där fanns varken säng eller kista. Ett grovt rep gick tvärs över rummet i brösthöjd, framför en lång rygglös bänk.

Den som övernattade satte sig på bänken, lutade sig med bröstet och armarna mot repet och somnade i en framåtböjd position. På morgonen släppte eller skar ägaren repet – och "gästerna" vaknade abrupt när de föll framåt.

Varifrån kommer ordet "hangover"?

Ibland sägs det att termen hangover kommer från denna praxis. Men historiker menar att det bara är en legend. På engelska betydde ordet ursprungligen "något som hänger kvar, oavslutat", och först senare började det syfta på tillståndet efter berusning.

Ändå påminde "natten på rep" verkligen om en tung morgon efter fylla: domnade armar, ryggsmärtor, tungt huvud och en allmän känsla av utmattning.

Varför fanns detta fenomen?

Vid första anblick kan en sådan "tjänst" verka grym. Men för många fattiga var det ett bättre alternativ än att sova under bar himmel. London vid den tiden var fuktigt och kallt, och på vintern sjönk temperaturen ofta under noll; en regnblöt person riskerade att dö av hypotermi.

Dessutom var dessa härbärgen säkrare än gatan: inomhus var risken mindre att bli upptäckt av polisen, som kunde arrestera hemlösa för "kringstrykande".

Vem använde "kistorna" och "repet"?

Kunderna var inte bara de som levde permanent på gatan. Bland dem fanns:

• säsongsarbetare som kommit till London för att tjäna några mynt

• sjömän mellan två resor

• arbetslösa som hoppades på jobb vid morgonens arbetsmarknad

• fattiga pensionärer

• kvinnor som blivit hemlösa efter att ha förlorat familjeförsörjaren

För vissa var det ett tillfälligt skydd, för andra – en vana som varat i åratal.

Lukt, ljud och trängsel

Enligt vittnesmål från dem som levde då var nätterna i sådana härbärgen långt ifrån vila. Luften var tung av svett, rök, billig tobak och smutsiga kläder. Någon hostade, någon vred sig rastlöst, och i "repbäddarna" gled folk ibland ner och väckte sina grannar.

Och ändå var dessa få timmars sömn för många det enda sättet att överleva natten.

Skymningen för "repnattens" era

I början av 1900-talet började situationen förändras. Under tryck från allmänheten och välgörenhetsorganisationer öppnades kommunala härbärgen i London, där människor kunde övernatta gratis, även om det var i gemensamma rum.

Repbäddarna försvann gradvis, och "fyrapennskistorna" blev kvar i det kollektiva minnet som symboler för fattigdom och den hårda verkligheten under den viktorianska eran. Idag är det bara gamla fotografier och samtida vittnesmål som påminner om dem.

Vad berättar denna historia för oss?

Berättelsen om "tvåpennssömnen" är en lektion om hur djup den sociala klyftan kan vara – även i rika städer. Det viktorianska London var stolt över sin framgång och imperiala makt, men tusentals människor levde på gränsen till överlevnad, och köpte rätten till några timmars vila.

Och kanske är det just sådana historier som hjälper oss att uppskatta de enkla sakerna – värme, trygghet och möjligheten att lägga sig ner för att sova utan att undra om vi har råd.

Vissa beskrivningar (som detaljerna kring "repnatten" eller sättet att väckas) bygger på historiska rekonstruktioner och populärlitteratur, inte på primärkällor. Om du är intresserad, sök akademiska verk om fattigdomens historia i det viktorianska London.