det är bara två,
enkelt
simpelt

där känslorna stryker genom filtrerade små hål,
medan ljusstrimmorna försöker erövra mark

ändå adderas omöjligheten
och visar alla början som slut

kan böja horisonten men inte min tanke
som briserar ut i frustrerat enkelriktade stigar
förvisso utan fingervisning
och bortom det där otroliga

försöker finna ingången till labyrinten
men neonljusen visar vägen ut
ändå är de mörka molnen en paradox
för de förmörkar det ljus som bara lyser starkare
ju mer svärta du fyller det med

simpelt,
enkelt
bara för att vi är två