Det finns en punkt i tiden där allt liksom stannar. Inte av trötthet, utan av insikt, den där så tysta förnimmelsen av att allt upprepar sig, men ändå aldrig riktigt blir detsamma. Morgondagen kommer inte längre, den står stilla där i horisonten som ett minne jag ännu inte upplevt. Och idag är bara gårdagens skugga, en sorts reflektion i en spegel som långsamt vittrar bort.

Tiden rör sig inte framåt, den cirkulerar inåt. Den är som en spiral av ljus och mörker, en andning mellan det som varit och det som vägrar släppa taget. Rummet runt mig känns upplöst, väggarna andas, och allt jag trodde var verkligt skimrar till, för att sedan lösas upp i något oändligt och mycket främmande.

Jag vandrar genom denna osynliga värld, ett rum utan riktning, där varje steg känns som en förflyttning i en märklig dröm. Mörkret här är inte hotfullt, bara djupt. Det talar ett språk jag nästan känner igen, en svår definierad sorgens dialekt som påminner mig om att jag fortfarande lever, men på ett sätt som inte längre tillhör det synliga.

Det är som om jag nu blivit min egen skugga, ett eko av mig själv, svävande mellan varat och förlusten. Mina konturer har börjat lösas upp, och de som en gång såg mig känner inte längre, igen mig. Deras blickar glider förbi, som om jag redan var ett minne som ingen längre orkar bära på.

Det finns ingen tydlig gräns längre mellan dröm och vakenhet, mellan tanke och tystnad, mellan jag och det som trots allt, bär mitt namn. Allt flyter samman i ett stilla mörker, ett tillstånd där själen inte längre söker mening, utan bara vila.

Jag försöker ibland minnas vem jag var, men minnet är som en trasig gsmmal filmrulle, bilderna blir till negativ, ljuden faller bort. Tiden sägs läka, men det är en mild lögn. Visst, den döljer, den suddar, men såren fortsätter att sippra under huden.

De djupaste ärren är mina egna skapelser. De bär min egen handstil, min vilja, min skuld. Och kanske är det just där, i självförebråelsens smärta, som något sant ibland glimmar till. Att vara människa är att blöda ivärtes, utan att dö, att fortsätta gå trots att marken inte längre, känns stabil.

Så jag låter mörkret omsluta mig, inte som en fiende, utan som en nygammal vän. Här i dessa stilla andetag finns något som liknar frid, inte hopp, men åndå en slags förståelse.

Kanske är det så, att livet aldrig var till för att förstås, utan bara uthärdas med ömhet, som man uthärdar natten, vetande att även mörkret är ett slags, nyligen konverterat ... ljus.

Copyright © AndLou