Novembersolens bleka middagsglans
ger allt ett anonymitetens skimmer.
Jag går från ingenting till ingenstans

bland skuggorna av gubbar och fruntimmer
på tomma gator, trottoarer, torg.
Det enda som jag verkligen förnimmer,

flanerande i staden Helsingborg,
är promenadens fotsteg, dess terziner
och eftermiddagsljusets matta sorg.

Som andra maskuliner, femininer
står jag så småningom till vägens slut.
November är en tavla med ruiner,

där dagens sista ljus har brunnit ut.
Jag återvänder hem till hyreshuset
på samma sätt som mången gång förut

med skymningstankar i novemberljuset.