Där, över bergskammens kant, drev de rosafärgade molnen som skamset rodnande tankar, och jag, fången där i min egen monologs sakta förblödande eko, stod inför själens öde, så sårbart, så meningslöst, att min första bön blev en viskning mot framtiden, ”snälla ... förbarma dig.”

För under den stjärnbeströdda, men bleka novemberhimlen regnade det oavbrutet inuti mig, droppar av skuld, av förlorad tid. Jag gömde mig för ljuset, rörd, men samtidigt rädd, och smekte stilla mitt återfunna, om än mycket bräckliga, samvete.

Jag visste vad som stod skrivet i mitt inre, att detta var sista gången förnuftet fick segra över begäret. Mellan höstens avsked och vinterns annalkande ankomst, där brann en längtan, ogripbar, men sann, och samtidigt tung av sorg.

Ett spöke, av doft och minnen, från förgångna år, rörde sig genom nattens ensamhet, och jag sa tyst till mig själv ... ”Jag måste bara uthärda en vinter till.” Men hjärnan, förtärd av begär, skrek som ett djur inför sin egen löjeväckande svaghet.

Så blev det skrivet, inte i väntrummets ödslighet, utan i den tystnad som föder allt nytt, att den som går vilse i sitt eget ljus också finner vägen hem genom skuggan.

Mitt hopp blev inte längre en flykt, utan en mild rörelse framåt, en ström som bär mig mot den stilla klarheten, där mörkret upphör att hota och istället börjar att lysa inifrån.

Så jag följer nu sedan länge strömmen, och med vidöppna ögon för att inte åter försvinna. Ja jag återvände till världen som en som vet, att även ur svärta, kan faktiskt hoppet födas ... på nytt.

Copyright © AndLou