Lika lite som Lillhagenmålningarna
löd mina tvärsäkra radanteckningar under tyngdlag
eller klassiska perspektiv,
storögda i sina meningsbyggnader,
med fingrarna genom håret
och yrkeslivet väl så avlägset framtida,
uppsökande koppen kaffe
och en udd neuroplasticitet

Dylanlåtarna skulle stå för persongalleriet,
från Mr Jones till the Good Samaritan

1967, när jag på sommaren vräktes
från gårdshuset på Repslagaregatan 15
av den illustra vildvittretrion
på Begravningsbyrån,
skar jag stora glasflak på Glasbruket
med Sune & Sture,
medan Schweizaren tornande högt över oss,
där glaset matades upp ur ugnen,
innan han fällde ner jätteflaken
över vårt lätt sluttande, filtklädda bord,
där vi skar dem på bägge sidor
och sedan ställdes upp dem på en vagn
som kördes iväg vartefter

Efter begravningskärringarnas vräkning
bodde jag en tid, mer eller mindre flyktigt,
hos min far i hans etta i Oxelösund,
och sent på året flyttade jag ett tag till Sune,
som pluggade på Statens Skola för Vuxna,
och bodde hos en ung lärarinna i en stor våning
på Östra Promenaden 48 i Norrköping

Jag flyttade in i pigkammaren
med min Tandberg rullbandspelare

1968 och 69 gick jag labbsomrarna
längs raden kokiller på Stålverket
med cigarett i munnen på nattskiften,
under skuggan av den tempelliknande,
rent av Dorétrycksliknande,
på något sätt babyloniska Martinugnens sista år,
eller hastade i min gråa labbrock
efter stålskänken
från Kaldon till Stränggjutningen,
understundom i samtal
med den konstnärlige äldre proletären Birger
om svensk litteratur,
och särskilt Harry Martinson,
men själv var jag ytterst omogen, oprövad
och oförsiktig med mig själv,
i oförstånd tärande på ynglingakroppens förmåga
att klara av skiftgång och tobak
och slarvigt näringsintag
i det sammantaget orimliga slitagets
grova & oövertänkta leverne

På vårterminern 1969,
efter läsåret på Jära folkhögskola
(hösten 68 till våren 69)
fick jag äntligen åter en egen lägenhet,
på Skjutsaregatan 28, av Herbert Brasch
på Nyköpingshem

Vintern 69 – 70
tillbringade jag på Visingsö folkhögskola
i Vättern,
som styrdes friheterligt
av den friheterliga f.d. eleven på skolan;
Jan Lövenvald

Sommaren 1970 satt jag på Järnsvampverket
och studerade Dostojevkij,
läsningen varje skift ett antal ggr avbruten
av sparkcykelrundor runt den långa ugnen,
för att slå om ett antal vippor på väggen;
ett lättvindigt, silkestunt och graciöst arbete

Sture & Dellaree hade kommit från New York
och funnit huset på Lilla Strömgatan III

vintern 70 - 71
spenderade jag sträckläsande Strindberg
i stora, brungula volymer
från Stadsbiblioteket

- men 1971 ringdes jag in tidigt på våren
av personaltjänstemannan Curt Skårberg,
till det betydligt svårare
och mer utbildningskrävande arbetet som tågväxlare
på Järnverkets interna nät

En särskild krydda i den utbildningen
var att min lärare hette Cronje!
Det namnet var en läskande karamell i munnen!
Liksom på Glasbruket 1967,
var ibland två av mina arbetskamrater Sture & Sune

Camilla & Agneta, två ladies i vänkretsen,
tog sig en gång in till oss via bangården
för att uppleva den tunga hanteringens finesser,
och samma vår flyttade jag in på L:a Strömgatan III

Vintern 1971 – 72 fortsatte jag med Strindberg,
tillbakalutad i min skattejämkningsmagnifierade
industrilön från sommaren

1972 följde ett jobb som biträde på Psykkliniken,
på hösten direkt övergående
i Calle Tryggs och min bilresa till Indien

1973 testade jag stålkvaliteter
i Provrummet på Valsverket,
och sommaren 1974 fick jag genom Arbetsförmedlingen
ett intressant jobb på Wedholms
som röntgentekniker
för Lommafirman Materialkontroll

Jag röntgade jättelika öltankar,
och med ett par veckors mellanrum
kom chefen nerifrån Lomma
och studerade de redan av mig framkallade
filmerna

Jag fick förtroendet att ragga upp ytterligare
en provtagare,
och det blev en tjej från gården på L:a Strömgatan,
gift med en deprimerad man med tvångssyndrom,
som hon hade ett litet barn med

Någon gång i början av sin anställning,
efter dagens avslutande dusch,
kom hon mot mig näck
och småsjöng:
"Duger jag nu, när kläderna är av?"

1975 började jag en fast anställning
på Valsverket, som plåtslipare

1978 åkte jag till USA för att cykla,
men blev gift i Dallas

1980 – 2016 jobbade jag hos Polisen;
de sista decennierna som förhörsledare
– och var även frilansare som manusförfattare
och redaktör på P2 Musikradion på 90-talet

Men nu, när natten är novembrig,
i närheten av år 77,
och jag läser Imre Kertész;
Mannen utan öde, med snabba ögon
och ovanlig klarvakenhet,
känner jag att varje vardagligt "godnatt!",
och praktiska skäls skilda sovrum,
kan var det sista av allt,
för någon eller för mig,
och min version av Kosmos,
med Jogerstasågen,
mallrikarna på åkrarna ner mot Kilaån,
de branta Brinkernas dödsföraktande boblinjer,
och Tuna Motells jukebox i barndomsskimret,
däruppe vid Riksettan