Det finns dagar då morgondagen känns som en gammal lögn, en upprepning av ett minne som aldrig riktigt ägt rum. Tiden tycks inte längre röra sig, den andas bara, in och ut, som en trött livslunga, som inte bryr sig om, att tidens puls, alltid är konstant.

Jag står stilla i ett sorts vaccum, i ett evigt mellanrum mellan igår och imorgon, där varje ögonblick tycks sugas in, just innan det hinner bli till. Allt omkring mig har börjat skifta ton, världen har förlorat sin kontur, som om jag vandrar genom en gammal akvarell som sakta bleknat av ljuset.

Rummet lutar, timmarna faller åt sidan, och kvar blir bara ett eko av min egen röst, en röst som inte längre låter som min. Jag rör mig genom ett mörker som inte är natt, utan ett slags inre skymning, där tankarna driver som dimma, över ett stillastående hav.

Nej, tomrummet omkring mig är inte tyst, det viskar, det väntar, det sträcker sig efter mig med en sorts öm grymhet. I dess mitt flyter jag, lös från alla förankringar, ett jag utan kropp, en skugga helt utan ursprung.

De andra, de som fortfarande lever i sina kroppars trygghet, ser mig inte längre. Deras blickar går genom mig som ljus genom glas. Jag vet inte om jag saknas någon, eller om jag redan blivit ett minne som för länge sedan slutat ... att betyda.

Det finns ögonblick då jag försöker minnas vem jag en gång var, men minnet av mig själv har nu falnat, och allt som återstår är istället reflektioner av något som liknade mig. Så kanske är jag bara ett eko av den jag en gång kallade mig själv, trots att jag lärt av misstagen.

Men tiden ljuger. Den lindar in våra misstag i glömska, inte i helande. Och vissa men, de som jag själv tillförskanskat mig, de som uppstod när jag höll för hårt eller släppte för tidigt, de finns alltid kvar, svidande och gnagande, som minnen av det jag trodde var kärlek, mening och livet självt.

Kanske är det så, att livet inte är något som händer, utan något som sakta försvinner. Att jag inte lever i tiden, utan i dess skugga. Och att det enda verkliga är just det, den skugga som förblir latent, när allt annat redan ... gått vidare.

Copyright © AndLou