Fönstret framför mig
visar ett sovande november
som gömmer sig under
täcket av dimma.

Inte en enda antydan syns i sikte
som talar för att det jag ser
skulle vara något annat än en stillbild.

Ett pling rycker i mig
och berättar att min
gröt är färdig.

Varje tugga av gröten är en påminnelse
att visdomständernas resning
mot det befintliga tandskicket
ännu är oavklarad.

Fyra skavsår huserar i min mun
vars revolution går ut på att avbryta
varenda kulinariska upplevelse
genom att åsamka lidande
och besvär.

Spannmål penetrerar tandkött
och söker sig in i skrymslen
som är oåtkomliga
för allt annat existerande
i denna värld.

Min vänsterhand värmer sig
kring en halvtom kopp kaffe,
medans mina ögon sneglar ut
mot ett fortfarande sovande november.

Inte ens solen vill stiga upp.