Måne, när du närmar dig, i nattens famn, dra mina tankar till dig, strandens sång, där tidens vågor viskar utan namn, och tystnad bär en silverton så lång.

Låt själens skal få spricka, mjukt och klart, flöda in i din runda tystnad, fri, där gravitationen blir vår hjärtas kart, och mörkret lyser som en symfoni.

Du är en spegel, kall men ändå varm, en satellit med hjärta av basalt, som håller jordens dröm i ömmaste arm, och viskar om en kärlek utan halt.

Så låt mig vila i ditt bleka sken, och bli en tanke i ditt eviga ben.