På gränsen går han
som balanserar
på skiljelinjens tunna tråd
mellan skratt och gråt

Vi känner honom väl
på stegen

Han som är det där barnet
en mor en gång velat ge allt

Som den där väl tilltagna
kavajen att dra om sig
då det som hon en gång påstod:
-” ju stundtals blåser så ilande kallt”

Och de alltför stora kängorna
att ha att växa i för värmens
och den säkra gångens skull

Hon ville bara väl en gång
när hon trodde sig
sopa banan för sitt barn
och snöt hans runda röda
lilla näsa gång på gång

Nu är han den som varje
cirkus värd sitt namn
vill erbjuda sin publik

En man som fortfarande
är det där barnet som
aldrig riktigt fick växa i sin kavaj
eller de där väl tilltagna skorna

Men trots allt ändå tycks
ömsom både roa
och skrämma sin publik

Med sitt vitsminkade ansikte
och stela mimik
Är han ett absolut måste
för sin publik

Där han ackompanjerad
av kiknande skratt och skrik
än en gång snubblar kring
över manegen