Av gammal vana ber jag Fader vår,
inte Vår fader, som de kristna gör idag
Jag har bara riten kvar men inte tron,
den krympte varefter universum växte

Kvar är språket, det enda som fyller ett tomrum
med mening
Rytmen en längtan både av förgånget
och något att hålla fast vid,
språket som gör mig till människa

Jag sörjer inte längre att bönen inte har ett subjekt
eftersom bönen i sig är subjektet
I begynnelsen var ordet
Och ordet var Gud