... åter
till de levandes skara ...

En gåva
mina älskade tonåringar
på morgonen ej
räknar till
de allra mest underbara ...

Varje morgon
efter att de festat ut
är det enda som får mig
att lyckas bekräfta min förmåga
inför mig själv
att jag minns alla de gånger
jag så redan tidigare lyckats förut ...

Idag 
var dock en sådan dag
då tvivlen ackumulerade sig
inom varje litet
skrymsle och vrå inom hela mig ...

Trodde rätt länge
att det enda som
skulle rädda mina älskade två
som jag tycker så innerligt mycket om
var akut beställning via 112
av en hjärt-/lungräddningspatrull ...

... men till slut
när jag var på väg mot övertygelse
att tillkalla professionell hjälp
för säkerhets skull ...

... så visade de båda två
vissa livstecken
som visade på
att min förmåga var intakt ändå ...

Själv känner jag dock
att såväl min själ
som min kropp
snart är på väg att ge opp ...

Den ene har jag lyckats 
få upp och iväg i tid
om än det tack jag fick där för
ej var det allra mest värmande
för min sinnesfrid ...

Den andra 
hon är halvvägs
igenom morgonrutinen
mot alla odds till slut ...

... och kanske, kanske
jag innan hon går
ett litet tecken på tacksamhet får ...

- Vet dock djupt 
någonstans långt inom 
att mina underverk
uppskattas av båda två ...

... Kanske inte just på morgonen
här och nu ...

... men i alla fall senare
om än det först visar sig
rätt långt efteråt ...

... med ett litet, litet 

- Pappa,  jag älskar dig ...
... f-låt ...

- Men det vet jag
varje dag utan undantag ...

Och det som får mig
att fortsätta uträtta 
de underverk som de behöver
att jag gör för dem
är den kärlek jag för dem känner ...

... En kärlek som
såväl fyller som driver
vartendaste ett av mina andetag ...