När jag möter mig själv i spegeln, ser jag inte längre den jag trodde mig vara. Bilden är faktiskt en aning främmande, en skugga av mitt förflutna som halkat efter i tiden. Jag står där och försöker förhandla med ljuset, leta efter konturen av en tanke, som ännu inte förstått att den åldrats.

För när vi frekvent betraktar oss själva i dessa blanka ytor av ljus och lögn, ser vi nästan alltid någon annan, en som blivit äldre än vår tanke tillät, en del av vårt jag, som tiden redan förhandlat bort. Vi frågar oss då, är det bilden som ljuger eller minnet som vägrar erkänna förändringen? Spegeln är ju bara en reflektion utan själ, men ändå dömer den oss med en näst intill, brutal exakthet.

Spegeln är obeveklig i sin tystnad. Den väjer inte för våra ursäkter, den bryr sig inte om sömnbrist, stress eller oro, inte om våra sorgers veck i pannan. Den visar bara vad som finns, inte vad vi hoppades på att finna. Ja den står där, kall och tyst, och avslöjar vad vi inte orkar veta. Den är en vän som inte kan ljuga, och därför så lätt att hata.

Så i min fåfänga tror jag kanske att det är spegeln som svikit, att den förvränger mig på grund av av någon outgrundlig illvilja. Men kanske är det jag som ljuger, jag som länge levt i drömmen om mitt utomordentliga och oföränderliga jag. Men kanske är spegeln den enda som ännu minns, hur ärligheten egentligen ser ut.

Och ändå, när jag ser den där främmande gestalten blicka tillbaka med mina egna ögon, uppstår något mjukt, nästan nådefullt, en aning om försoning. För kanske är det just där, i mötet mellan nu och då, som jag egentligen för första gången verkligen orkar se mig själv, som den ... jag är

Copyright © AndLou