Mina två hundar
heter Skam och Skuld.

Oftast vid min sida,
springer ibland bort.
Okopplade,
sällan drivna av apport.
Löper med ovisshet
efter komfort.

Gömmer sig gärna
i ensamhet,
för att dölja det
som ingen annan
vet.

Skam var en gåva,
gavs i hemlighet,
skäller bara diskret
av nervositet.

Skuld ger sig
efter andras behag,
för att fylla någons jag,
tills det inte finns något
av mig kvar.

Följda av ensamhet
kommer de till vissa
med tillfällig lycka,
till en annan aldrig
utan ny
olycka.