Någon oro för klimatet
hörs ju knappt i poesin.
Här körs det interna pratet
mellan våra gull och grin.
Dikten sitter fast i gnatet
i privata hysterin.

Någon olyckskorp må kraxa
oro för klimatets kris.
Genast börjar truten maxa
pladdret i sin poesis
omedvetenhet och flaxa
skränande på trutars vis.

Någon fattar mod och skriver
vinglig, vankelmodig vers
om klimatets kris och kliver
därmed genom tjattret tvärs.
Det är diktaren som driver
oron för klimatets pärs.

Någon tanke borde väckas
av miljömedveten dikt,
någon fördom kanske knäckas
av en vers av etisk vikt.
Poesin kan inte fläckas,
skriven av moral och plikt.

Någon skrev för länge sedan
"Ångest är min arvedel".
Samma gäller nu, emedan
oron är klimatets fel.
Denna ångest borde redan
höras mer i diktens spel.