Jovisst, mitt hjärta minns så klart ännu! Det minns den varma närvaron bortom det sinnliga, den där glöden som inte bara var kärlek, utan själva livets allra första andning. Där, i ögonblickets mjuka hetta, hade känslan ett syfte, att bekräfta existensen genom beröring, att pulsera i takt med något sinnligt, större än kroppen, större än jaget. Det var då, när tiden ännu inte hade hunnit bli en fiende.

Men jag ser också det förflutna i sitt sanna, på ett sätt vackra ljus, ett landskap av skuggor, av drömmar som ibland steg för högt och föll utan att lämna några tydliga men. De blev till tystnad, en sorts helig tomhet, ett rum där hjärtat lärt sig hur man bär förlust utan att gå sönder. Det är märkligt, hur minnen kan stelna till marmor, hur vissa ögonblick vägrar upplösas, som om tiden själv visar vördnad för deras smärta.

Min kropp, den där gamla bekanta, längtar fortfarande efter rörelsen, rytmen, efter den hemliga elektricitet som en gång rusade genom den, när närhet var lust och hudens språk ännu förstod sitt värde. Men åren har kanske till viss del, tystat den musiken, nu viskar kroppen mer i moll, i stället för att kvittra i dur. Och jag vet, att det jag saknar är inte ungdomens krafter, utan illusionen av att något varar ... länge.

Min själ, den är trofast men trött, gråter ibland, men utan tårar, över hjärtats brist, sinnets förvirring, kroppens långsammare reaktioner. Ändå, i denna sorg bor också en märklig klarhet. Först nu ser jag sambandet, att smärtan och visdomen kan vara två namn för samma sak, att det vi förlorar alltid omformas till något som stannar kvar, en tyst insikt, en stilla nåd.

Kanske var lyckan verkligare och viktigare förr, inte för att den var större, utan för att jag ännu inte förstod dess natur. Allt som då glödde var nytt, och därför trodde jag att det varade för evigt. Men nu vet jag, evigheten finns inte i varandet, utan i minnets sätt att fortsätta lysa, långt efter det att glödande ljuset slocknat.

Tiden går inte, den växer inuti oss. Den bryter ned såväl som bygger upp på samma gång. Känslorna har förändrats, men absolut inte försvunnit, de har bara blivit fragment, finfördelade rester av något underbart, som livet självt, med sin tysta precision, har malt till stoft.

Och i detta stoft, i denna stilla efterglöd, vilar nu alla dessa njutningsfulla minnen, och den nu så lockande uppgiften, är att fortfarande lyckas att ... skapa nya.

Copyright © AndLou