Som alltid
känslan av flykt var normaliserad där inuti det innersta skalet
det föreföll inte alls som ett alternativ att öppna dörren på glänt en aning
och kika ut genom den smala strimma av ljus som emellanåt uppstod där

Inte då
inte nu
inte heller sen... eller ens kanske aldrig

Det gängse mönstret
eller strävan efter det vanliga
var för det mesta otänkbart där inuti,
likt ett sammelsurium av trådar och
tankar - i en ständig strid ström - likt jordens alla vattendrag sammansvetsade, men alla i olika riktningar
och slutmål.