Du river upp gamla sår,
men bladet du använder känns bekant.
Det glänser av samma svek,
samma tystnad efteråt.

Jag trodde tiden sytt ihop mig,
men du hittade sömmarna direkt,
drog i tråden tills det brast
precis likadant som förut.

Du säger att du inte menar det,
men såren känner igen din hand.
Men du ser skillnaden mellan olycka
och vana.

Du vet att du bara höll i kniven-
någon annan hade redan slipat den.
Du vet att det är inte dig jag blöder för,
utan ekot av det förra.