Vi föds ur samma stoft, men varje själ bär sin egen stjärnas glöd. Jag är en flämtande låga i tidens hand, och du är ett eko av vind i en annan tid. Vi är båda skärvor av samma evighet, men slipade på olika sätt av livets hav.

Inom oss rör sig stormar och stillhet, sorgens havsströmmar, kärlekens eldregn, drömmarnas dimmor, tankarnas vildvuxna träd. Allt vi sett, allt vi känt, har etsat sig som runor djupt där i vårt inre, och därifrån bedömer vi oss själva, om och om igen.

Att leva är att tillåta sig själv att vara, att drömma, att längta, att låta ljuset falla där mörkret vilat. Men glöm inte skuggorna, de bär alltid sin egen visdom, de har lärt dig tålamodets språk och stillhetens kraft.

Att vara människa är att minnas sin eld, att glädjas utan skuld, att drömma utan gräns, att tillåta sig själv att stå naken inför kosmos och ändå kunna säga ... ”Jag är.”

Men skuggan, den stilla ständige följeslagaren, är inte din fiende, den är din läromästare, den viskar om det du ännu inte vågat förstå. Ty utan mörker finns inget ljus, utan tyngd ingen flykt, utan fall ... inga vingar.

Ljuset och mörkret är tvillingar där i samma vagga, de vaggar själen mot mognad, tills vi en dag ser, att allt inom oss hör samman.

När du blickar in i spegelns djupa vatten, då ser du, att där finns en ton som bara du kan sjunga. Ja för just du är livets unika ton i ett universum av röster, och just därför ... är du hel.

Copyright © AndLou