Ikväll känns månen halv, till hälften äten
och stjärnan lika gråtögd som den gång
den mjältsjuke Tegnér i diktartäten
beklagade sin svartsyn i en sång.
Esaias upplevde sig trängd, förgäten
och liksom nupen hårt av tidens tång.
För oss känns tiden inte heller härlig
och människan på samma sätt förfärlig.

Ikväll är månen halv och rymden ödslig
och mera märkt av moll än stämd i dur.
Som förr kan känslan skifta tvär och plötslig
och oombedd som regnets kalla skur.
Som hos Tegnér en gång blir dikten höstlig
och många undrar varför eller hur.
Förruttnelsen når mycket som blir skrivet.
"Det går en liklukt genom mänskolivet".

Ikväll tycks månen halv och jorden delad
emellan vapenmakters hot och hord.
En dikt från romantiken känns förfelad
i postmodernitetens styckningsmord.
Tegnér, förtvivlad, önskade sig helad,
förbarmad utav Gud och moder jord.
Men månens halva kranium blott grinar
och mänskans hopp om fred och ljus förtvinar.