Jag fattade inte först vad man ska ha en pappa, sin pappa, till. Han var mest irriterande, både som frånvarande och närvarande.

För att göra en lång historia kort så lärde jag mig ändå så sakteliga att han var en annan person än mamma för han hade en stor lastbil som jag fick följa med i och äta av mammas limpmackor med stekt ägg han hade i sin unikabox i brunt galon. När han körde sprängsten sprang jag runt, helt ohejdad, bland de söndersprängda bergen och letade sprängtråd i alla vackra färger. En tråd som skulle träs runt ekrarna på hojen, min blå Monark pappa köpt begnad för 50 spänn.

Jo, han älskade mig märkte jag men jag hade svårt för hans utseende och höga röst. Jättelabbar med fingrar tjocka som bara den, stora öron, stor romersk kejsarnäsa...vad det nu är.

Jag sa det där själv till honom i dryga 20 års ålder...att jag älskade honom. Och jag fick det ömsesidiga bekräftat. De var ord jag aldrig sa till mamma.

Man har en pappa tror jag och hoppas jag för att kunna ta ett steg bort från mamma utan rädsla för att hamna i tomrummet. Nån mer än mamma som finns där med SITT eget liv. Då törs man vara fri och känna det.

Jag behövde inte fundera på att tro på nåt annat.