För det terroriserande novembers svarta gastkramning krävs kopiösa mängder kärlek och en kreativitet som är en exorcism som driver ut demonerna och de onda andarna.

Utmattningssyndromet suger ut all glädje och framtidsförhoppning. Små sysslor att utföra som att preparera kaffebryggaren

innebär en betydande ansträngning.

Katterna som observerar en oroligt med

sina känselspröt för vibbar och stämningar.

Utomhus är det svart. Inne i huvudet råder

en tjock dimma. Lite gränspsykos också

på grund av dålig sömn. Sverige är i mångt

och mycket på dekis. Massmord i Sudan.

Rysslands fortsatta bombningar. Man ligger

utslagen på soffan och önskar sig bort till en

annan värld av tro, hopp och kärlek. Kroppen

känns som efter ett världsrekord i triathlon.

Man har levt 50 år av uppförsbacke och motvind. Men man är också konstigt nog välmående i psyke och själ, kreativ så att det sjunger om det. Men rent psykosomatiskt och posttraumatiskt är man ett slutkört vrak. Det man laddar för är att klara av att cykla till affären en gång i veckan 1400 meter för att handla mat samt att sköta städningen. Ibland så är jag en mycket sorgsen och trött ängel som sitter och muttrar för sig själv i soffan. Andra tidpunkter är man fly förbannad över världens urspårade tillstånd så att det blixtrar i rummet. Människor som måste ned till sin absoluta nollpunkt för att livet ska kunna vända i en civilisation som blöder. Novembers skruvstäd i vilket det inte går att andas och drömma om en anständig framtid. Vladimir Putins hånleende. Endast katterna är glada och överhuvudtaget välmående. Min trötthet har varit monumental idag. Jag omges av en tystnadskultur som inte kom som en överraskning. Det är så människor fungerar. Tiga och locket på och hjärntvättade sen barnsben. Barn och ungdomar som inte finner sig med att kvävas i limbo och som spränger och skjuter ihjäl någon i ett sjukt samhälle som befinner sig i ett upplösningstillstånd. Att vara ett barn och ens så kallade föräldrar har nog upp med sina problem. Storasyrran som tog livet av sig. Tystnadskulturen som följde.

Mamma går på stesolid och vodka. Pappa som dövar sin ångest med ett omfattande sexmissbruk. Jag som känner mig alltmer ensam och konstig i huvudet. Inga andra barn vill umgås med mig. Bara katten Sture som älskar mig som den jag verkligen är.