Tystnad faller – en ridå av is, mellan två hjärtan som inte längre slår samtidigt. Det är inte tystnad, utan ett krig med en vit mantel, där den ena flyr, och den andra smälter i ekot av outtalade ord.

"Jag förlåter dig" – ett spöke som inte längre kommer, ett sår utan blod, men med djup smärta, vapnet för dem som inte vet hur man älskar, men vet hur man kontrollerar med frånvaro.

I deras tystnad finns inte frid, utan förakt insvept i likgiltighet, ett subtilt sätt att bryta förtroende, att ta makten utan att höja rösten.

Och ändå, den som känner kvarstår, mellan hopp och smärta, lyssnande till tystnaden som en bön om ett ord som inte längre kommer.

Tystnad är inte kärlek. Det är dess slut, sagt utan ord, men hört varje ögonblick av den som fortfarande älskar.