I dag – "jag har inte tid", i morgon – "kanske", i övermorgon – "vi får se" – och ändå flyter ögonblicket som sand genom ett frånvarande sinne.

Klockan, hur vacker den än är, känner ingen tvekan, känner inget "senare", känner inte att "nu är för tidigt".

Det slår, helt enkelt, för vad det är, inte vad det skulle kunna vara. Den mäter inte förhoppningar, inte heller uppskov insvepta i artighet.

Dess tick-tock är uppriktig, men vi ljuger för den graciöst: "Jag har lite mer", "Om bara stjärnorna stod i linje..."

Och ändå, i sin runda tystnad, säger klockan oss sanningen: det finns inget "rätt ögonblick", utan bara modet att få det att vara.