Doften av regn är alltid en föraning om något nytt. Ett löfte om rörelse, om omdaning. Och där i väster växer något mörkt, ett nytt skikt av världen som rör sig mot mig.

Ljudet av åskan når långsamt fram, som om himlen talade sitt eget språk, ett språk jag en gång förstod, men sedan glömde av tidens tystnad. En skälvande känsla går genom mitt bröst. Det är inte rädsla, bara medvetenhet om hur liten jag är, i ett universum som ständigt andas genom naturens oanade krafter.

Molnen sänker sig över havet. De rör sig som tankar innan de blir ord. Vinden ökar i styrka, och vågorna svarar med en accelererande rytm. Allt är en dialog och jag lyssnar, men kan bara förstå fragment.

När regnet börjar falla är det som om världen tvekar, dropparna söker sina vägar över löv och hud och tid. Jag lyfter mitt fårade ansikte mot himlen, låter elementen läsa mig som en öppen gammal bok.

Regnet ökar nu, vinden talar inte, den vrålar. Jag stiger ut i stormen utan att veta varför, kanske för att bekräfta att jag ännu finns, att kroppen fortfarande är ett öppet kärl för känsla.

Stormen tar mig nu i besittning. Vinden slår, regnet piskar, vågorna kastar sig mot land som om de ville sudda ut gränsen mellan hav och människa. Jag är ingen åskådare längre, bara materia i rörelse.

En blixt, ett träd som slits sönder, livets precision är ibland för exakt. Grenen faller där jag nyss stod. Det kunde varit jag, men det blev ett bord, och bordet fick bära konsekvensen. Tillfällighet eller precision, naturen frågar inte ... svarar inte.

När stormen till sist bedarrar, ligger världen åter öppen. Havet drar sig tillbaka, himlen har andats ut. Jag står kvar, blöt, genomskådad, och måsarna cirkulerar över mig i efterdyningarna. Ja måsarna, de skrattar som om de vet något jag ännu inte förstått. Kanske är det livets hela ironi, att stormen inte är fienden, utan helt enkelt det språk, som får tystnaden att höras

Så jag står ändå kvar på stranden, genomdränkt, men renad. Allt omkring mig andas igen, och måsarna ropar sina enkla svar över det stilla vattnet.

Jag lyssnar till dem, och förstår att också jag är en del av deras ... eftersnack.

Copyright © AndLou