Tor vagnen styrde
till Nifelheim.
Han skulle där stjäla
en mäktig eld.

Jättar kom i hans väg.
Mjölner krossade dem där.
Ingen kunde stoppa hans vagn,
inte förrän elden var hans.

Så kom han till ett tempel.
Han slog sig in.
Åskan mullrade, huvuden rullade,
och Tor skallade:

"Ge mig lågan av evigt liv!
Jag behöver den nu.
Ge mig lågan av evigt liv,
annars dräper jag du, och du, och du!"

Kungen av Nifelheim
såg blixten i hans ögon.
Han vågade inget annat
än att ta lågan, så förbannad,
och ge den till Tor,
som iväg for.

Bort till Ginnungagapet,
där Siv låg och väntade.
Hennes kropp kall,
vriden och förändrad.

Hon var biten av en frostorm,
isande kall var hennes hand.
Tor tog lågan och höll mot hennes barm.
Hon fick liv, hon blev grann.

Han sa med mullrande röst:
"Här är elden från mitt bröst.
Den ska hålla dig varm,
tills vi är i säker hamn."

Siv kysste hans hand,
och de for till asarnas land.
Räddad av kärlek,
så äkta och sann.