Ett vet jag, rosen tys dit rosor trivs
och din den växer blott där daggen rår;
den blommar där som i förklarat dis
när du i mig slår rymd och allt förstår.

Jag vet mer, rosor bleks och vissnar ner
men din i mig den ler åt falna ord;
ges liv på nytt när de av rosen ses,
förlöses som när tjälen löser jord.

Mer än så, nog vill jag en gnutta purt,
narras, att låta lockas av nått' lurt;
personan' pockas fåvitskt av din akt.

Jag vet ju nu att allt jag alls ej vet;
mitt frö uti din sfär när du diskret;
ett rö, som spiran röner av din makt.

-----------------------------