Ett dovt maskinmullers stående vågor
håller husets hypnos;
genomfar materien med sitt jordvärmeinfra
som läcker sin bordun
över årmiljoner av fredlösa drömmar,
och virar in våra nakna kroppar
i sitt istadiga mummel;
sitt ordlösa nattbardo;
livet tungt & vågrätt,
Norrland vitt & brett,
skogarna igenbommade för novembernatten;
mitt ansikte flackande i mörkret
som det bleka ljuset från en smartphone

Jag är gammal,
hör åren växla ner
och dygnen tveka;
ser syner i halvdagrar;
ord som kravlar över trösklar
som soldater ur skyttegravar i Ukraina,
medan ett par katter ringar in det väsentliga

Sängbottnen är gäll
under kroppens vridmoment;
lampan snar att suga i sig allt ljus
och göra mörkret blint:

Den här fasen är alldeles oskulpterad
när jag tar vid, tar tag, reser mig,
griper hammare & mejsel, överskuggar,
hugger grovt & vilt i sömnens utkant,
låter mitt ansikte lysa,
mina ögon skärbränna
genom de mänskoblindas sandiga synfält,
där jag hör dem sjunka
genom det förflutnas bistra kamomillsagor
när min mejsel hugger ur våra hårda sanningar,
befriande det härliga urbergsvidundret
som blodar av de vämjeliga dandyrydarna

Jag låter mitt ansikte lysa sin hårda köld,
låter vattnet stiga högt över stundens stängsel
och frysa bottenlöst;
hör de fega gurgla & drunkna
med is & ordspråk i sina strupar
när huggmejseln reser sig
över himlens svarta granit
och sjunger liken döva
i sina förseglade bohålor