Det är en varm försommardag. Mäktiga lönnar bildar allé längs gatan. Idag är de vackra och praktfulla, husen där hon bor. Idag är arbetarlängorna förvandlade till slott. Hon är fyra år, på det femte. Inte ser hon misären, inte ser hon sprickorna i fasaden.

Med en skatt i sin hand är hon på väg nedför lönngatan på väg mot gungorna. Träden bugar när den lilla prinsessan passerar. Hårt, hårt, men ändå varligt för att inte klämma sönder, håller hon sin dyrgrip i ena handen.

En skatt? Jo, nog är det en skatt. Det är tidigt femtiotal. Den frystorkade revolutionen har gjort sitt intåg även i deras lilla brukshandel. När modern handlar en förpackning Blå Bands Blåbärssoppa, följer en miniatyrförpackning, ett par centimeter lång, med. Den sitter fästad utanpå den stora, riktiga förpackningen. Tom, utan innehåll är den lilla asken, men för henne – en skatt! Den vackraste lilla förpackning hon skådat i sitt fyraåriga liv. Så riktig, så verklig, med text och färg och allt, och ändå så obegripligt liten!

Hon dansar gatan ner, eller svävar hon strax över marken? Den första hon möter är G, blivande klasskamrat. Äldst i en barnaskara av fem. Mamman, en gång säkert en attraktiv kvinna, nu sliten och vulgär. Pappan, vänlig men tärd, trasig och oförmögen. G bär den proletära stämpeln sedan länge inristad, inte bara i pannan, utan i hela sitt väsen. Allt det här vet flickan inget om. Inte än.

– Vad har du där?

Frågan är skarp, uppfordrande. Mer en befallning till flickan att öppna sin lilla näve än att ge ett svar. Fortfarande kvar i sitt lyckorus öppnar hon handen. Delar med glädje med sig. Låter gärna G beskåda undret.

Hinner hon hålla handflatan öppen en sekund? Hur lång tid tar det innan orkanen sveper in och svischar den lilla asken ur hennes hand?

Vilken känsla kommer först, när hon hjälplös står och ser på hur G, besatt av Avund, omsorgsfullt smular sönder, förintar hennes Lycka, mellan sina långa, magra fingrar.

Är det Bestörtning över världens ofattbara Ondska?

Är det Sorgen över att asken, hennes lilla Pandoraask, som rymde världens alla möjligheter, en gång för alla är borta?

Eller är det Skammen över en medsysters skamlöshet?