Vi är här för att applådera.
Vi är här i närvaro.
Med kärlek.
Vi ser varandras ord
och peppar varandra.

Men nu
kommer en text om de andra sociala medierna.

Varför är människor där?

För att scrolla, scrolla?
Är det deras dag?
Japp,
bara scrolla, scrolla.
Men jag undrar
känner de ens något
när de gör det?

Men varför är de ens där,
om de inte känner något?

Kanske borde de lägga den tiden på en bok.
Så att de kan känna något.
Så att de kan ge sina hjärnor
något annat än dopamin.

Alla är där.
Aktiva. Scrollande.
Närvarande i tysthet.
Men hur ofta stannar vi upp
och faktiskt visar att vi ser varandra?

Kanske är det vårt fel
att våra barn mår som de gör.
Att de känner hat
för att vi glömde visa dem kärlek.
För att vi blev så jävla hatiska
mot samhället, mot varandra, mot oss själva.

Kanske är det vårt fel
att våra barn mår som de gör.
Att de känner hat
för att vi glömde visa dem kärlek.
För att vi blev så jävla ytliga.

För det är inte filter som räddar oss.
Det är kärlek.
Det är närvaro.
Det är att bli sedd.
Att få betyda något.

Vi lärde dem:
Filter.
Tystnad.
Avstånd.
Ingen kärlek
för de “coola” ska vara ytliga.

Men det är inte filter som räddar oss.
Det är kärlek.
Det är närvaro.
Det är att bli sedd.
Att få betyda något.

Så säg mig
hur svårt är det att vakna?

Vi scrollar direkt.
Eller hur?

Men vad händer
om vi svarar på en story
istället för att kolla två till?
Om vi skickar ett hjärta till en vän
och säger:
“Jag ser dig. Du betyder något.”