Allting börjar i stillhet.
Innan vinden vaknar,
innan dagen har hittat sitt språk.
Där, i gränsen mellan dröm och gryning,
föds jag på nytt,
med havet som spegel,
och ljuset som löfte.

Jag leker tafatt
med morgonbrisen.
Hon är lätt på foten,
en flyktig vän,
dansar mellan vassens strån
och smeker min kind
som om hon ville väcka något ur glömskan.

Jag skrattar tyst,
ty även vinden
måste ibland ha någon
att leka med.

Sandens yta är ännu sval,
men under den
rör sig gårdagens värme,
en viskning av liv
som vägrar släppa taget.

Jag tumlar runt i detta mellanrum,
mellan natt och dag,
mellan sömn och uppvaknande.
Tiden löses upp.
Varje korn blir till ett minne,
varje våg blir en tanke som flyr.

Jag talar till måsarna,
drar en monolog inför deras skriande läten.
De svarar som filosofer gör,
kort, skarpt, utan någon
som helst sentimentalitet.
De vet att allt redan är sagt,
att varje avsked
bara är en rörelse i vinden.

Så jag vinkar åt dimman,
hon som ännu dröjer
invid vattenlinjen.
Hennes svans drar bort
som en tunn grå slöja
som ett horisontens ögonlock.

Detta är sommarens
allra sista suck.
En mjuk övergång,
nästan nonchalant omärklig.
Ett andetag
mitt emellan två årstider.

Men solen ... den underbara solen
hon väcker mig ännu.
Den så trofasta vännen
där i öster.
Hon stryker över min panna
som en omtänksam moder,
som en älskande,
som själva livets tysta löfte
om att värmen alltid återvänder.

Jag känner hennes ljus
i min själ,
ett stilla rus av total klarhet.
Hon gör mig lycklig,
inte på det där högljudda sättet
som människor tror är lycka,
utan med den stilla glädjen
som vet, att allt får passera
och ändå fortsätta att lysa.

Hon är min bästa vän.
Min källa.
Mitt varande i tidens ständiga ström.

Så jag dansar nu en nygammal vals
med soluppgången.
En rörelse jag tror jag minns
från innan jag föddes.
Jag sjunger en ensam duett
tillsammans med den himmel
som ännu tror på just solen.

Min kropp är brunbränd, fårad
av dagarna under solen,
men mitt inre, det är transparent,
som vågskummet som bara existerar,
för att försvinna.

Och när jag står där,
med min saltstänkta hud
och tankarna är i vila,
älskar jag själsligt, ömsint
och kärleksfullt, med mitt älskade hav.

Inte som människa och element,
utan som två parter
av samma ursprung,
två rörelser
i ett och samma andetag.

Det är där,
i gränsen mellan mig och världen,
som jag finner friden,
att ingenting är mitt, och ändå
är allt jag ser .... en del av mig.

Och när solen stigit helt,
vinden mojnat
då lämnar även måsarna mig
så jag står kvar ensam,
men ändå i tacksamhet.
För ännu en dag, ännu en möjlighet
att leka tafatt ... med ljuset.

Copyright © AndLou