Jag gick vägen fram i kvällsljuset,
steg som bar minnen av längtan.

Vid floden stod han –
den jag en gång trodde bar mitt öde.

Mellan oss löpte kedjan,
smidd av skuld och ömhet,
av försoning och tystnad.

Jag såg hans rygg,
och visste: orden behövdes inte mer.

Jag lade handen på kedjan,
och lät den falla.

Metallen mötte vattnet,
ljudet var ett andetag som släpper.

Då sjönk han ihop,
inte som ett fall,
utan som någon som äntligen får vila.

Den börda jag burit åt honom
tillhörde aldrig mig.

Den kärlek jag trodde måste fullbordas
har sin källa i mig själv.

Jag lämnar nu det som inte längre är mitt.

Jag går vidare,
utan kedjor, utan skuld —
med min egen andning
som följeslagare.