Livet sig självt är en balansgång
Mellan djup desperation och lycka
Är likt en munter och dyster sång
Där vi livet självt olika kan låta smycka

Svårmod och nedstämdhet möter vi alla
Det hör tyvärr själva livet till
På botten och i mörkret måste vi få spy galla
Om vi inte vill fastna och låta oss stå still

Dysterhet likt vemod är likt en ständig natt
Där vi lätt gräver ner oss i livströtthet
Där i vårt blödsinne finns bara en ständig natt
Som inte bara känns vara i all evighet