Så här sitter jag nu, äntligen.
Inte längre i väntan, inte längre i flykt.
Bara här.
Insvept i filten som i en tidlös hud,
som om världen äntligen bestämt sig för att hålla om ... även mig.
Luften är sval och bär smaken av salt och tång, en föraning av havets andetag.

Boken bredvid mig ligger uppslagen,
men jag läser den inte längre,
sidorna de rör sig själva,
vänder sig som om vinden självt,
ville samtala med orden,
som om natten hade något eget att tillägga.
Texten förlorar nästan sin betydelse,
och blir till rörelse, till rytm, till hav.

Runt mig vibrerar stillheten
som en levande hinna,
genomskinlig och djup som vatten.
Jag känner hur tankarna sakta löses upp,
hur de faller sönder som drivved,
och jag låter dem villigt flyta bort,
för jag anar att de alltid hittar hem ändå,
tillbaka till sin ursprungliga källa, tystnaden.

Jag är här, där jag är ... men inte du.
Det låter kanske enkelt,
men det är ligger hel värld i det.
Här, mitt i alla naturens skiftningar,
mitt i livets eviga förvandlingsdans,
där varje andetag är ett försök att förstå något
som inte längre går att förstå med ord.
Allt omkring mig tycks tala samma språk,
vinden, vågorna, tystnaden, mörkret.
De säger: Du ... det räcker att vara. Bara vara.

Luften är fylld av otydliga tecken,
fragment av oskrivna dikter,
anteckningar från någons osynliga hand.
De rör sig omkring mig,
som tunna pappersfjärilar av ljus.
Kanske är de tankar som nu sluppit loss,
kanske är de själar som söker plats att vila.
Jag känner hur de cirklar,
hur de ibland nuddar vid min kind
innan de åter löses upp i nattens stora mäktiga, andetag.

Mörkret har suttit så länge bredvid mig.
Först var det en främling,
sen blev det en nära vän.
Det har inte talat på månader,
men jag hör dess tysta röst ändå,
som en underton i vågornas slag.
Det säger,
Allt detta ljus finns bara för att jag finns ... utan dig.

Och jag vet att det mörka har rätt.
För mörkret är inte frånvaro,
utan närvaro av allt som ännu inte riktigt
tagit form.
Det vakar över mig,
det håller mig uppe,
likt en djup vilopuls under ytan.

Jag och mörkret sitter här tillsammans
och ser ut över havet,
där lanternorna blinkar som tankar
som försöker nå varandra genom natten.
De är ögonen hos dig som gått före,
eller kanske bara reflexer av det ofrånkomliga.
Allt är möjligt här, allt är sant,
för havet bär även, din evighet i sitt minne.

Och jag tänker:
Du, min gamle vän, du skulle trivas här.
Du som alltid bar ljuset som något självklart,
du som kunde tala med tystnaden
utan att tvinga den till svar.
Du skulle sitta här, där jag sitter,
och du skulle bli en del av detta mjuka varande, den långsamma rörelsen
mellan natt och dag,
mellan tanke och glömska.

Du skulle inte fördriva mörkret,
du skulle omfamna det,
låta det bli en del av ditt ljus, din värme.
För i ljus och mörker finns samma andning,
bara olika faser av samma,
ibland förtappade själ.
Och här, där vågorna aldrig upphör,
skulle du bli den stilla lågan
som inte lyser för att synas,
utan för att jag vill ... minnas dig.

Tiden skulle långsamt lösas upp omkring dig,
som socker i kokande vatten.
Morgonen skulle komma,
men inte som en början,
utan som ett återvändande.
Ljuset skulle sakta tränga igenom molnen,
och mörkret skulle resa sig,
nickande åt dig med sin osynliga panna
och sedan försvinna, stilla,
som en vän som vet att du klarar dig nu.

Och där skulle du åter sitta,
levande,
kanske leende,
kanske i tankar,
här på alla strändernas strand,
där tiden upphör,
och världen endast andas ... i ditt namn.

Copyright © AndLou