Min far vistades den allra sista tiden i livet på ett sjukhem. Det gjorde också hans syster. Båda var en god bit över åttio, och min faster var vid det här laget kraftigt dement.

En dag när jag besökte min far, kom tanken att jag borde sammanföra de åldriga syskonen. Jag gick till min fasters rum. Hon kände inte igen mig, där hon satt i sin rullstol, tog mig säkert för någon ur personalen. Jag satte mig ner intill rullstolen och förklarade att jag hade en överraskning åt henne. Vi skulle gå och hälsa på någon som hon kände mycket väl.

Hon röjde inte med en min om hon förstått. Jag tog ändå ett stadigt tag i rullstolen och började försiktigt dra henne genom den långa korridoren bort till min fars rum. Han sken upp när han fick syn på sin syster. Men – det var alldeles uppenbart att hon inte kände igen honom.

– Känner du inte igen mig, Birgit!

Rösten darrade av förtvivlan, gråten var nära för både honom och mig. Min far satt tyst en stund, samtidigt som han kastade forskande blickar mot sin syster. Plötsligt rätade han på ryggen, och med stark och klar stämma, och en stadig blick på systern, började han sjunga:

*
Den flickan ska bära mitt efternamn
som är som en ros i en blomsterfamn,
så ljuv, så skir, så öm
som den flickan jag minns ifrån min ungdomsdröm,
med glittrande ögon och gyllne hår
och hennes parfym den skall dofta vår.
Framtidsplaner,
ljusa banor
och på Mors dag skall hon får tulpaner.
Allt vill jag förära,
den tös som skall bära mitt namn.

*

Min faster fick liv i ögonen, ansiktet sprack upp i ett varmt leende och hon utbrast med stor, stor glädje i rösten:

– Men det är ju Börje!