Silver & Cesi går ut barfota
i -14°C,
höstens första köldknäpp i Norrbotten

Det är 11 november, klädd i lodenrock,
jaktgevär över axeln, glasögonen immiga

och jag minns Dennis Johnsons pianoverk NOVEMBER,
över sju timmar i Nicolas Horvaths inspelning,
gles, maklig, dröjande, långfristig, introvert, avlövad,
med sina nakna grenverks uppgivna invoko
reducerat till kalligrafisk resignation
mot det bleka ljuset;
varje ton en ensam gestalt,
svept i eftertänksamma fingersättningar,
bara sällan, som av rena tillfälligheter,
kommande samman till ackord,
som människor vid en busshållplats
eller på en akutvårdsmottagning,
ytterkläderna fuktiga av årstid och magert ljus;
flygplansvingarnas spännvidd drypande av luftfukt
ute på Skavsta flygplats,
eller vederbörligen avisade på Luleås Kallax

Men andhämtningen är behagligt sank
och mättad,
och dagen lugn och lantligt rakt på sak
i väntan på eftermiddagens förutspådda snöfall,
säsongens första,
när Cesi & Silver kommer tillbaka in
med köld i päls och iskalla trampdynor
efter en stunds futil passning
vid den nätomgärdade fågelmatningens
talgoxar, pilfinkar, blåmesar, nötväckor,
talltitor, tofsmesar, grönfinkar, gråsiskor,
grönsiskor m.fl.,
katterna genast fullt upptagna vid sina matskålar
i hallen,
innan de väljer ut två olika fönsterplatser
för några timmars meditativ uppsikt
över husets omgivningar,
tills eftermiddagsmörkret snart faller
och spegelbilderna i treglasen
visar deras feliniska karaktärers trefaldighet,
medan,
långt in i pianoutdräktens högdragna fackverk,
kan höras,
långt bort i Amerikas Förenta Stater,
en upprepad fras, gäll, stöddig:
"My Baby does the Hanky Panky!"