Ljuset, en gudinna med en kropp av vax, ropar till världen: "Vinden klär av mig!" Men elden skrattar och säger att den är gjord av hår, och gör sig en tron ??av skuggorna som bar den.

Källan, skrivare av skrivare av skrivare, skriver sitt vatten som om det vore ett kungligt dekret, men bröstvårtan kommer med en banal moder och suddar ut mummelbokstäverna.

Åh, vilken fars! Små intimitetsgudar De tror sig vara eviga, men faller ner i den stora källan, Där deras gratulationer bara är vendehandelns varor, Och hemligheten blir en ödemark, en öken.

Så, ljuset och källan skrattar: "Lyckan är en myt - behåll den som en mur."

För att vara lycklig, berätta inte ditt liv för någon.

Lycka är som ett ljus tänt i ett tyst rum: om du tar ut det i världen och berättar för alla om det, fladdrar lågan och kan slockna. Men om du låter det brinna inombords, i din avskildhet, lyser det upp din själ utan att bli hotad.

Eller, med en annan bild: Ditt liv är en källa gömd i skogen. Om du lämnar det orört förblir vattnet klart och ger näring åt friden. Om du visar det för alla stör folkmassan det och du kan inte längre dricka ur det med samma frid.

Den lyckliga tystnadens sonett
Lyckan är en låga i tystnaden, I själens rum tänd, Om du tar den ut i vinden, vacklar den, slocknar, Men brinner mjukt när ingen ber om den.

En dold källa i den stiglösa skogen, Den blir bara klar i ensamhet, Men störd av folkmassan som kommer, Den ger inte längre näring åt frid, utan bara rök.

Behåll din gåva som ett gammalt altare, Slösa den inte bort på det bullriga torget, För tystnad är den vackra nyckeln Som ger dig styrkan att förbli hel, bisarr.

Och i din hemlighet, som i en djup dikt, Föds en himmel som ingen delbar.