Mörkret
kryper upp
i min famn

om än vägen
välbekant
tvekar mina steg
en aning
tills ögonen
vänjer sig

från Rosta gärde
hörs bollsparkar
och barnröster

jag viker av
förbi
stängslade
hagar

minns
den tiden
då svärfar
tog med
barnbarnen
att mata
hästarna här

nästan
så jag ser dem
stå där än
med socker
i sina ivriga
små händer