Hon var just där och då ... hösten själv, förkroppsligad i ett levande skimmer av guld, som en föraning om ett ofrånkomligt, men stilla avsked. Hon stod där bland träden som om hon var en av dem, ett sprakande fyrverkeri av gyllenrött och koppar, ett sista jubel innan naturen skulle dra sitt sista andetag.

Hon var färgernas kärna, den dämpade lågans själ, och i hennes hår vilade vinden med samma varsamhet som en omtäksam älskare, men som likväl vet att allt har sitt slut.

Skuggorna trycktes sakta ner i jorden, som om de återvände till sitt ursprung. Regnet föll, först som ett löfte, sedan som ett minne, där det sipprade genom trädkronornas tysta katedral, ett sorts evighetsdroppande över löven, som sedan länge gett upp sin grönska.

Under eken, i det gula ljusets stilla darr, syntes hennes konturer likt i en målning av Lerin, i rörelse, en levande symbol för förgänglighetens diffusa skönhet.

Hon snurrade runt, långsamt, som i en osynlig stilla vals, och marken blev till en spegel av tidens gång. Jag såg hur färgernas skimmer reflekterades i hennes ögon, dessa ögon som bar på en hel melankolisk höst, av känslor.

Mungiporna darrade svagt, inte av kylan, utan av den stilla oro som kommer när hjärtat anar att det ska förlora något stort, något svårt att ersätta. Jag stod där, stum, och visste instinktivt att jag redan bar denna framtida saknad, inom mig.

Och så kom tårarna, inte alls som sorg, utan som ett slags rening, som ett språk utan ord. De föll, först från hennes rödblossande kinder, sedan nedför mina egna. Våra andetag förenades i dimman, och mellan oss vibrerade en tyst förståelse, att även detta fina, nu måste få dö, för att något nytt ska kunna födas.

Den kvällen stod vi där, hand i hand i ett höstdis som skimrade av både slut och början. Luften var tung av doft, av jord, regn och löv, men också av något annat odefinierbart, en antydan till evighet i det tillfälligas märkliga förklädnad.

Så då, när hon såg på mig en sista gång var det som om hela skogen höll andan. Och när hon sedan vände sig bort paralyserades hela min värld, och jag visste att den hösten, vår höst, skulle leva kvar I minnet långt, långt, efter att löven vittrat bort.

Men detta var också en början på något, som kommer att leva inom mig, så länge nya höstar möter mig, och nya löv fortsätter ... att falla.

Copyright © AndLou