I dagens i mångt och mycket urartade samhälle ska man vara endimensionell, lättbegriplig och förutsägbar, konsumistisk och ett med mobiltelefonen. Jag är inte alls sån. Jag kommer från en helt annan tidsepok där människorna hade ett själsdjup och livet var meningsfullt på ett glädjerikt och svindlande sätt. Jag vill inte gå runt på stan som en stressad AI-robot fastnaglad vid ytan. Bara för att jag är originell och sann vill jag inte bli uppfattad som ett konstigt psykfall av människor som ser på mig överseende och klappar mig på huvudet och säger duktig idiot tills jag blixtrar till och skrämmer bort dem. Jag vill inte efter döden få veta att livet bara var en dröm i en livsförnekande sömn. Mitt ursprung är psykosens, den bipolära sjukdomens, det psykosomatiska trötthetssyndromets, och tvångssyndromets. När jag hade i ungdomen stått upp från det döda ur psykosen så kunde jag omöjligtvis anpassa mig till samhällets normer, attityder och värderingar. Jag var en poet och filosof men sjukdomarna sköt mitt skrivande på en obestämd framtid. Jag passade inte in någonstans förutom tillsammans med katterna i någon stuga ute på landet. Det är blott sex år sen som jag äntligen medicinerad kunde satsa fullt ut på skrivandet. Jag känner mig inte hemma i det här samhället i den här tiden. Alienation. Stöter sällan på riktiga människor med själsdjup i blicken som drömmer om någonting storslaget och fantastiskt. Samhället går alldeles för fort för att man ska kunna hålla sig kvar vid livets kärna. Folk går sönder. Folk begår självmord. Folk slås ut. Kärleken är bortglömd. Medkänslan likaså. Innerligheten är spelad och påklistrad. Skolan är ett snurrande kaos. Hemtjänsten är ett gränslöst permanent undantagstillstånd. Moral och etik har en underordnad betydelse. Allting snurrar som en centrifug. Förställning, egoism godtycke och svek. Det är därför som jag håller mig undan i min lilla stuga tillsammans med katterna och mitt skrivande. Jag hör hemma i 60-, 70- och 80-talen då Sverige och världen var mycket mer mänskligt och kärleksfullt. Katterna som betraktar mig och jag har insett att vi är en liten flock av sann kamratskap och solidaritet. Jag tror att Gud ser på oss med glädje och ett stort leende. Allt jag kan göra är att förtrösta på Gud i en tillförsikt om livets goda.