Jag behöver storstäda. Verkligen. Det är inget koketteri. Jag har inte städat på ett par veckor och min hund fäller en del hår. Jag behöver byta sängkläder, vädra mattor och så vidare.

Då ploppar de upp, som två gubbar ur lådan. Den ena är Grå, den andra är knallande Röd. De sätter sig på mina axlar, den Grå på min vänstra axel, den Röda på den andra.

De har dåligt inflytande på mig, plötsligt har jag ingen som helst lust att städa. Dränerad på energi. Tungsint och irriterad. Vad vill de mig? Varför får jag inte bara städa i lugn och ro? Varför detta inre motstånd?

Jag bestämmer mig för att konfrontera dem på deras villkor. Jag letar mig ner i själens vindlingar, hittar till sist en lugn vrå, där jag ber dem sätta sig i varsin fåtölj. Själv sätter jag mig mittemot dem.

Vi sitter tysta, alla tre. Den Grå på yttersta kanten av fåtöljen, med inåtvända fötter och hopknipna knän, tittar ner i golvet, men kastar då och då förstulna blickar mot mig.

Den Röda kan knappt sitta still. Han studsar upp och ner, hela han är en enda stor protest.

Men protest mot vad?

Jag börjar lite trevande, nu gäller det att inte skrämma någon av dem. Jag vänder mig först till den Grå, frågar vad han vill säga mig. Efter en lång tystnad svarar han, med svag röst:

”Jag är så in i själen trött. Jag orkar inte mera prestation nu. Jag har vaktat för länge, hållit ihop, tagit ansvar, tänkt, burit — och nu behöver jag vila. Andas, bara vara.”

Tack att du berättar, svarar jag. Men jag MÅSTE ju städa.

Då hoppar den Röda upp ur fåtöljen i frustration och ropar högt:

”Jag vill inte. Jag vill inte! JAG VILL INTE!”

Den Röda sjunker ner i fåtöljen igen.

Och plötsligt så inser jag: han är Rebellen, den del av mig som vägrat underordna sig allt som känts som tvång. Den del som bär minnen av perioder i livet där det krävdes att jag skulle vara duktig, ordentlig, sköta mig — och nu, när jag själv säger åt mig att ”städa!”, väcks samma gamla motstånd.

Rebellen längtar efter att få följa sin egen rytm, sitt eget flöde, utan förnuftets listor. Känner sig förminskad av ord som ”måste” och ”borde”. Saboterar vardagen bara för att påminna om att livet är något mer än effektivitet.
Som ett slags allergi mot plikten.

Jag är attackerad från två flanker: Väktaren som bara önskar mig vila och att få arbeta med det som är gott för själen, allt som är kreativt. För Väktaren blir städning bara ett hinder. Rebellen som inte vill bli tvingad, som avskyr plikt och krav, som vill kunna välja själv.

Två inre krafter som drar ett skynke över mig och min vilja.

Jag säger:
Jag ser er båda. Jag vet att ni båda älskar mig.
Ni har båda försökt hjälpa mig, var och en på sitt sätt.
Väktare, du bär min omsorg. Rebell, du bär min frihet.
Ni vill skydda mig från att bli styrd, fångad i måsten.
Jag tackar er för det.

Men jag vill att ni båda får vila nu.

Du Väktare får lägga ditt svärd i gräset,
Du Rebell får räta på din rygg.
Ingen av er ska drivas bort,
ni hör båda hemma i mitt hjärta.

Jag är den som vakar med ömhet nu —
över ordning och frihet,
över vila och rörelse,
över det som långsamt blir mitt hem igen.

Jag vill att vi tre arbetar tillsammans.
Du Väktare får vaka utan att slita ut dig.
Du Rebell får vaka över friheten, men utan att hindra livet.

Och jag - ska försöka lyssna till er båda.