Trots att trokéerna som ljud är jamber
och jamben uttalas som en troké,
kan båda bygga både dityramber
och sägner enligt Runebergs idé.

För versens fötter går på vilda fester
men ock i elegiers sorgsna sång.
Bäst visas diktens dans i anapester,
hexametern daktylens trygga gång.

Homeros myt har kopparröda strofer,
Moliere är fräck med fransk alexandrin.
I Shakespeares blankvers anas katastrofer,
hos Dante kvider helvetets terzin.

Förr rådde tuffa regler för lyriken,
som gjöt en form för fantasiens flykt.
Av versens stränghet stadgades metriken
och tuktade poetens ändalykt.

Numera bryr sig ingen om peoner,
daktyler, jamb, troké och anapest.
De forna fötterna var diktens diakoner,
men nu är det poeten som vet bäst.

Den gamla poetiken går i glömska
med diktarkonstens nobla ABC.
Nu råder postmodernitetens drömska,
amorfa, apoetiska idé.