Ja, jag älskar denna plats där världen tycks andas ur djupen, denna så karga Atlantkusten, där saltet biter i huden och vinden bär med sig viskningar av dåtid och oändlighet. Här, där horisonten inte känner någon gräns, där havet reser sig som en levande tanke ur jordens hjärta, här börjar allt, och allt upplöses också här, i sin egen gudomlighet.

Vågorna de talar ett språk äldre än människan, ett språk av rytm och andhämtning, av minne och förvandling. De bryts mot pirens gråa granit som om de prövade verklighetens hållfasthet, och som om varje skumkrona bar ett stycke av en glömd sanning. Här blir berget till vittne, och vattnet, till själens egen spegel.

Tidvattnet kommer och går, ... kommer och går, som ett stilla eko av universums andning. Det drar sig tillbaka för att återvända, lämnar spår av salt, snäckskal och tankar som glänser till i det fuktiga ljuset innan de sedan bleknar. Det lär mig något om förgängelse, om rörelsens nödvändighet, om skönheten i det som aldrig stannar ... aldrig helt tystnar.

Och höststormarna, de drar fram med väldig kraft, häver sig in över land som en gudomlig påminnelse om att även vreden har sin plats i denna Atlants balans. De rensar, river, upplöser, men i deras raseri finns också ett slags kärlek, en vilja att väcka det som somnat där i tystnadens djup.

När natten sänker sig över denna kust, och månen stiger som ett sårat öga över havet, då lägger sig vågorna, men deras rörelse dröjer kvar inom mig. Jag känner jordens puls under fötterna, hör tidens gång i den rytmiska dyningen, och förstår att livet självt är som ett tidvatten, som ständigt kommer, och ständigt går.

Ja här, på stranden, där havet tänker och vinden minns, är jag bara ännu en våg, en viskning i världens andetag. Tidvattnet kommer och går … ja det kommer och går … och i dess rörelse lär jag mig att älska allt som förändras.

Och för varje våg som drar sig tillbaka, för varje våg som återvänder, påminns jag om att varaktigheten endast är en illusion. Ja för, tidvattnet, det kommer och går … kommer och går, och i dess andetag lär jag mig att finnas och att även jag, är en del av denna, så oändligt vackra ... skapelse.

Copyright © AndLou