Jag vaknade i gryningens första sken.
Världen föll i skuggans dunkel, kall och grå.
En skugga gav upp och jag blev till sten,
Jag kunde inte känna mitt hjärta slå.

Jag andades, men bröstet bar ett sår.
En tyngd som växer där mitt hjärta var.
En skugga faller dit där ljuset knappt når.
I mörkret vilar frågor utan svar.

Jag ropade på hjälp, men ingen kom.
Min röst försvann i skuggans djupa hav.
Jag stod i mörkret, ensam, kall och tom.
Och jag blev kvar vid nattens tysta grav.

Jag sökte svar i nattens tunga brus
och lärde mig att se det mörkas ljus.

---   ---   ---   ---   

sonett